grey november

En lång tid har gått sen sista (igen, och inget ovanligt haha). Händer ju egentligen inte så mycket i mitt liv som är annorlunda eller roligt att skriva om. Jag jobbar, sover och myser med Denis, det är så mina dagar ser ut nu för tiden och inte klagar jag för det! Tänkte i alla fall dra en liten snabb resume för det här året börjar lida mot sitt slut och det har varit ganska så mycket kaos, sjukdommar och känslor som har rubbat mig lite granna. 
 
Börjar från början och då hamnar vi i januari-14.
Bodde i Stockholm vid denna tiden och där hade jag bott sen april-13. Ett väldigt stort steg för mig att flytta hemifrån med egentligen inga grunder att stå på förutom att jag visste att jag hade någonstans att bo.
Jobbade på ett företag som inriktade sig på att hjälpa till att samla in pengar till olika hjälporganisationer så som Läkare utan gränser, Röda Korset, Hjärt-lungfonden m.m.
 
Här bodde jag altså i Stockholm och levde livet som storstadstjej. Jobbade, festade och bara hade det grymt med min roomie. Lite vad jag behövde för att växa som människa. Och oj så sjukt mycket starkare jag blev på denna resan. 
Livet och resan rullade på. Jag fick större ansvar och position på jobbet som team-leader över våra ringare till Hjärt-lungfonden. Jag praktiskt taget bodde på kontoret. Jag jobbade ständigt och fick nu även följa med på stora möten med självaste insamlingsansvarig från HLF, det var häftigt. Jag kände att fast jag bara satt och jobbade på ett av alla callcenter som finns så gjorde jag och mitt team sjukt stor skillnad i forskningen. Lite svårt att greppa just då, men nu i efterhand så förstår jag ju att vi gjorde så mycket genom att bara sitta vid våra telefoner och nå ut till våra givare och tacka. 
Även fast denna tjänsten gav mig många djupa suckar och ibland förskräckligt ont i magen så är jag glad att jag hamnade just här i ett år och ingen annan stans. 
Men det var också på jobbet där lite av mina problem började som senare gjorde att jag bestämde mig för att flytta hem. 
Livet flöt på, jag jobbade, vi festaste, jag sov, vi skrattade, jag hade ont, vi hamnade i en ambulans..
 
Det är den värsta natten i mitt liv och jag kommer aldrig glömma den. Vi hade i vanlig ordning klätt upp oss och druckit fina drinkar, lyssnat på bra musik och varit glada för att vi denna kvällen skulle fira Emmas födelsedag. Allt var hur bra som helst fram till att jag klev ur taxin utanför våran lägenhet. Det var som att någon släckt ljuset inom mig, altså som en ljusknappt och allt blev plötsligt svart och gjorde så fruktansvärt ont. Jag minns hur jag inte fick någon luft och att kläderna jag hade på mig kramade mig så hårt, så i ren panik försöker jag få av mig mina klädesplagg för att kunna andas. I denna stund ringer Emma ambulansen. Sen minns jag att jag ligger på marken med Emma över mig. Hon gråter och jag tror att jag gråter också. Ambulansfärden till sjukhuset var den längsta någonsin. Och i lite för onyktert tillstånd vet jag knappt vad ambulanspersonalen försöker säga till mig. Väl på sjukhuset tas massa prover, sjuksköterskor och läkare kommer in, allt är lite suddigt just vid dessa tillfällena, klockan börjar närma sig morgontimmarna och jag och Emma sover i varsin sjukhussäng. Då kliver läkaren in med provsvaren.
Och det är som att rummet krymper när hon pratar om vad som har skett. Och det hon säger går inte riktigt in.
 
"Du har vad vi kallar ett AV-block i ditt hjärta, ett hjärtproblem"
Läkaren förklarar och jag måste sett ut som världens största frågetecken. Skulle jag vid 20-års ålder lida av ett hjärtfel?! Efter att läkaren hade kommit in så minns jag faktiskt inte så mycket mer förän vi tar tunnelbanan hem. Det första jag gjorde var att sätta mig framför datorn och googla (det men absolut inte ska göra) men jag gjorde det endå. Ska säga att med alls sjuktermer som finns så har jag än idag lite svårt att förstå vad som menas med AV-block. Det enda jag vet är hur jag ska förhindra smärtan som uppstår när hjärtat blir för påfrestat. Och det är oftast av stress som symtomen uppkommer. 
Och så var det även i detta fall, jag hade jobbat på tok för mycket och hade många jobbrelaterade saker att tänka på, och i allt detta var jag även mycket alkoholpåverkad.
 
Så med denna helgen så fick jag ett litet uppvaknande och trappade ner på mina timmar på jobbet. Jag tog det mest lungt, låg hemma i sängen och var faktiskt rädd för att göra saker ifall något skulle hända igen. 
Och i takt med att jag började återgå till det normala, ta fler timmar på jobber, började festa lite mer igen, vågade helt enkelt leva som innan så skedde samma sak igen snabbare än ett ögonblick.
Och det var då detta som fick mig att bestämma mig:
antingen så lever jag kvar i Stockholm och kör på tills jag blir helt utsliten, eller så flyttar jag hem till min familj där jag kan ta det lugnt och känna tryggheten av att ifall något skulle hända igen så har jag dom nära.
 
Och nu sitter jag här i Mariestad igen efter ganska exakt ett år i Stockholm. Och åter igen vill jag säga att jag inte ångrar mig för en sekund att jag flyttade dit. Det lärde mig så mycket om mig själv, och om andra, det lärde mig att man ibland måste tänka på sig själv mer än andra, och det lärde mig att om man ger så får man 1000 tillbaka. Det lärde mig också att ett år inte är någon lång tid, det går snabbare än man tror, och nu tar jag faktiskt vara på tiden.
 
Sen jag flyttade hem i Maj så har jag endå åstakommit en hel del. Efter 2 veckor hemma i lilla staden så hade jag redan skaffat ett jobb. Och det stärkte mig också som person. Jag har ju också min pojkvän här i stan så vi har jobbat på våran relation och idag vill jag säga att det fungerar hur bra som helst emellan oss.
 
Jag jobbade på från Maj och tyckte att det var jätte roligt. Det blev dock inte lika mycket festande den här sommaren som jag gjorde den förra. Utan den här sommaren fokuserade jag mer på att bara leva och ta in tillvaron. Började även jobba på ett annat jobb i börjab av Juli och hade då två arbetsplatser vilket jag fortfarande har. Och trots hjärtproblemet så fungerar det ganska så bra. 
Jag tror lite grann att stressen jag upplevde i Stockholm innehöll många orsaker, dels jobbet, sen att jag inte känade tillräckligt med pengar på jobbet så att jag kunde leva som jag önskade, sen var det för mig oerhört stressigt att leva så långt bort från min familj då dom är väldigt viktiga för mig, och jag är nog fortfarande lite mammig och pappig av mig.
 
I vilket fall i Juli jobbade jag som aldrig förr, morgon, kväll, delade turer och dubbelpass. Och dagarna avslutades alltid med en dusch då vi hade den varamste sommaren på flera år. Jag svettades igenom hela Juli månad i hemvården, och jag är så sjukt stolt att jag gjorde det också, många mornar ville jag bara slänga telefonen rakt åt helvete när dom ringde, men jag tog mig upp och gjorde mitt jobb.
 
Augusti månad började på det mest tragiska sättet någon kan tänkta sig. (Här började jag skriva för att försöka förklara om vad som har hänt, men det går inte, det är bara för känsligt.)
Jag kan bara säga som så att den 3de augusti fick himmelen tillbacka sin fina ängel som vi fick låna här på jorden. När någon verkligen är borta förstår man hur mycket man älskar dom. Och jag kommer alltid att älska min farfar även fast han inte är med oss längre!
 
Det har varit den svåraste perioden i mitt liv. Att behöva handskas med en sån här stor sorg samtidigt som jag försöker hålla båda fötterna på jorden. Det kommer aldrig bli bättre, det kommer alltid att göra lika ont, jag kommer bara få lära mig att leva med det. Och det är något jag får handskas med varje dag. 
Jag trodde att jag skulle klara av att skriva om det, men det gick inte. Det är för tidigt, och i skrivande stunde så rinner mina tårar okontrollerat.
 
Det som har fått mig att fortsätta är ju allt det som är viktigt för mig. Min familj, mina vänner och Denis. Och han har varit den största klippan av dom alla i det här. 
 
Det har varit skönt att få ventilera mina känslor litegrann. En resume blev det av de jobbigaste delarna av mitt år. Sen har jag självklart haft det underbart många gånger också. Men det var skönt detta. Att bara låta fingrarna glida över tangentbordet och känna att jag faktiskt får ventilera mina känslor. 
Och detta måste nog vara det längsta inlägget jag gjort någonsin här på bloggen utan att överdriva. 
 
Ni får en bild på min älskade farfar, tycker att det blir ett fint avslut på det här.
Och jag vill bara säga att trots allt som har hänt med sjukbesked och dödsfall, så känner jag mig stark. För det vet jag att min lilla farfarsgubbe hade velat att jag skulle vara. 
 
 
 
Puss och kram.
// E
 

KOMMENTARER


Namn:
V.I.P?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: