dumma mig


Jag har funderat ett par dagar nu,
på en sak som jag stör mig väldigt på.
Det är hur folk växer ifrån varandra genom åren.
Och hur man ändras som person när man träffar nya människor.
Jag vill inte förändras,
 jag vill inte växa upp.
Nej,
Jag vill alltid vara den som står bakom mammas rygg
och hoppas att ingen ska märka mig.
Jag är skygg, och rädd för att träffa nytt folk.


Men hur mycket man än önskar att man fortfarande var samma person.
Så går det inte riktigt till så.
Man växer, får nya vänner,
humorn ändras.
Och mest av allt ändras personligheten.
Jag har blitt en helt ny person nu i sommar,
fått bättre självförtroende.
Det är ju ett stort + eller hur.
Men jag bara hatar personen som jag har blitt.
Jag känner inte mig själv längre,
det är läskigt.


För jag vill kunna titta på mig själv i spegeln
och va stolt över det jag ser.
För det jag ser nu är inget bra,
jag ser en person som ljuger både för vänner och familj,
är små sur ständigt,
och om jag inte har rätt så blir jag arg.
Jag måste bara få min tid att hitta mig själv igen,
den glada personen som alla känner.
Inte den jag är nu.
Det är jobbigt men sant,
people change big times.


Nu ska jag gå och leta efter mitt glada humör,
jag tror jag gömde det i byrolådan.
 

KOMMENTARER


Namn:
V.I.P?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar: